I går upplevde vi troligen den sista sommardagen för i år.
Alla visste vi det eftersom väderrapporterna talat tydligt.
Jag ska berätta om en liten nostalgisk
rundtur med bil, som jag gjorde den dagen för att ta farväl av en härlig sommar.
Det här blogginlägget ska jag inte dela med Facebook.
Det är skrivet till de ev. läsare som jag har utanför Facebook
och jag tror att det är läsare i min hembygd.
Jag åkte i Skamhed in Lindhedsvägen och stannade hos Jont Birgits sommarställe.
Där tog jag den här bilden på hennes djupt vinröda rosor.
Så fortsatte jag Lindhedsvägen och kom fram på Road 66.
Åkte genom Hedor och fram till den by där jag lärde mig gå och där vi lekte spökgubbe, där Nicke Bergström skrämde oss med sin FENIKA och där vi lärde oss dansa på trillredä till egen sång.
Framme i byn tog jag snart av vägen till vänster mot Kron-Johans och där förbi.
Åkte sakta genom den skog som skilde Tage och mig från "där mormors".
Passerade Pelltäppa där våra förfäder på mormors sida strävat.
Så var jag framme i Ilbäcken där jag tog till vänster igen.
"Grå-Annas" får numera en kärleksfull vård av en fransman som jag inte haft förmånen att lära känna ännu, men som jag önskar all den frid och ro som jag tror att han söker och som den gamla mytiska gården har all möjlighet att ge.
Några hundra meter genom en tyst och stilla skog och så var jag framme vid Jordens Mitt,
vid vederkvickelsens källa, alla sagors början och där jag givits stunder som format mig .
Jag satte mig på stentrappen. En stilla sommarvind smekte mig i min sommarblus.
Det var sommarens höjdpunkt.
